Page 114 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

’Varför ber vi inte hemma hos oss?’ När jag svarar: ’Men det är ju
bara meningslösa och tomma fraser’, då fortsätter min son: ’Pap-
pa, vad tror du om den helige Ande?’ Och när jag då svarar: ’Den
helige Ande bryr jag mig inte om’, då säger han: ’Jamen, det är
ju just det som är så sorgligt med vår familj! Vi behöver en pappa
som kan be Gud ge oss sin helige Ande!’ ” Detta berättar mannen
för mig och då frågar jag honom: ”Vill du att jag personlighets-
förändrar din son så att han blir lite uppkäftig mot sin pappa?”
Mannen svarar mig då: ”Nej, nej, jag menar bara att ifall min son
har rätt, då ligger jag illa till.” Det enda svar jag hade då var ”Ja,
du ligger illa till! Din pojke har rätt”, varpå mannen säger: ”Det
är precis det jag är rädd för. Vad ska jag ta mig till?”
Ni förstår, på en gång gick det upp för mannen: ”Den viktigas-
te uppgiften i min familj har jag försummat!” Det räcker inte att
du förser dina barn med mat och kläder. Ni pappor har ett större
ansvar! Kan ni be?
Vår tids människor är som – låt mig ge ett exempel: Det finns
en myt bland sjömän att ett spökskepp, som är totalt övergivet
men likväl inte går under, svävar över de sju världshaven. Och
då kan det hända att ett fartyg far fram över havet och plötsligt
ser skeppet. Fartyget signalerar men skeppet svarar inte. Vi lik-
nar sådana osaliga spökskepp. Gud signalerar oss och kallar oss
ibland genom kärlek, ibland genom lidande och framför allt ge-
nom sitt Ord för att vi ska vända oss till honom. Men vi kan inte
svara! Vi är som spökskepp.
När jag har talat om dessa ting har jag varit med om att ett litet
barn efteråt frågade sin mamma: ”Varför skäller prästen så?” Jag
hoppas att du förstår att jag inte skäller utan att mitt hjärta är
nära att brista av sorg och medlidande över vart mitt älskade folk
är på väg, både bildade och knegare, män och kvinnor, gamla och
unga, när de nu måste säga: ”Jag kan inte be till Gud fast han står
bredvid mig och väntar.”

112