Page 112 - Jesus_vart_enda_hopp_02c
P. 112

”Du liknar en som fått ett ben amputerat och förklarar att skid-
          åkning inte är något att ha. Han kan ju bara inte!”
            Så är det med oss. Vi kan inte be och så ställer vi oss upp och
          förklarar: ”Det lönar sig inte att be.” Ni märker på mitt ordval att
          det finns stunder då jag inte klarar att visa respekt för de tyska
          männen. Du ska veta att det har sina orsaker. Ju ynkligare vi är
          desto större blir vi i truten. Om jag ändå kunde beveka dig att i
          kväll, i all stillhet säga till Gud: ”Vet du Gud, det minsta som en
          kristen borde kunna är att be. Men jag kan inte be.”
            Men det är inte enbart ilska jag känner inför mitt arma folks
          fördumning. Jag känner även ett stort vemod. Du förstår, det gör
          ont i mig när jag tänker på hur folk går i kyrkan och låtsas som
          om de kan be. Många som annars aldrig går till kyrkan går till
          julgudstjänsten och kyrkorummet fylls mer än annars under året.
          Och när prästen säger – och då gör det ont i mig – ”Låt oss be!”
          då knäpper de händerna och böjer huvudet. Då får jag lust att
          ropa: ”Gör inte så! Ni vet ju inte hur man ber! Ni bara låtsas ju!”
          Och vid begravningar: ”Låt oss be!” Då står alla där med hatten
          i handen och tittar ner i hatten och tror att de har bett. Därefter
          dricker man sig full! När jag var soldat 1915 var det plikt med
          ett kyrkobesök om året. Innan besöket instruerade oss fältbefä-
          let att sitta knäpptysta i kyrkbänkarna. ”När ni har kommit in i
          er bänkrad, stå då stilla, räkna till 12 och sätt er sedan ner!” De
          övriga kyrkobesökarna såg soldaterna och tänkte: ”Vad fromt de
          ber!” och insåg inte att soldaterna bara räknade till 12 innan de
          satte sig. Därför drabbas jag av vemod när jag hör orden ”Låt oss
          be” och tänker på att det funnits tider då folk verkligen kunde be
          utan att spela teater.
            Vi läser om hur den store upptäcktsresanden David Living-
          stone, en av de största män vår värld har skådat, modig, lärd och
          klok, gick in i evigheten. Tillsammans med sina bärare var han
          på vandring i Afrikas vildmark. En morgon packade bärarna
          ihop allt som skulle bäras och monterade ner tälten. De lät dock



          110
   107   108   109   110   111   112   113   114   115   116   117