Page 214 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

stå inför Guds domstol. Klockan två på natten sa jag att nu går
jag hem, mina vänner. Imorgon klockan halv tio håller jag guds-
tjänst. Jag vet ju att ni så gärna skulle vilja komma, ifall ni inte var
så rädda för vad de andra skulle tänka. Framför mig stod arbetare
B, ungefär 35 år gammal och en riktig westfalare (en man från
Westfalen, övers. anm.). ”Skulle jag vara rädd för vad de andra
tycker?” frågade han. ”Aldrig i livet!” Jag svarade: ”Människa, du
vet ju hur det skulle braka loss på måndag på jobbet ifall du kom
till kyrkan imorgon. Och det är du rädd för.” ”Inte är jag rädd,
inte!” förklarade han ännu en gång. Jag svarade ännu en gång:
”Människa, du skulle ju så gärna komma om inte …” ”Bra!” sa
han. ”Jag kommer imorgon – med psalmboken under armen.”
Och på söndagsmorgonen – alltså ett par timmar senare – tågade
denne westfaliske man genom gatorna med psalmboken under
armen och kom till gudstjänsten. Alla i kvarteret kände honom.
På måndagsmorgonen kom han till mig och sa: ”Du hade rätt. På
fabriken var folk rejält uppretade över att jag hade gått till kyrkan
och då insåg jag vilken terror vi utövar. Vi skriker om frihet men
är likväl ömkansvärda slavar under vad andra tycker och säger.
Jag sa dem många sanningens ord och kastade min ”fritänkar-
bok” på golvet. Berätta nu mer om Jesus för mig!” Han var den
förste som helhjärtat vände om till Gud.
Ni förstår, det började med att han tog steget över tröskeln till
kyrkan och sällade sig till de andra ”arma små kyrkobesökarna”.
Eftersom han stod fast var det fler som följde hans exempel. Hans
omvändelse blev en murbräcka som förde med sig mycket nytt
liv från Gud. Men för mig var det intressant att det första steget
för dessa arbetare att komma till tro var att de vågade steget att
komma till gudstjänsten, till de kristnas gemenskap.
För det andra består den offentliga sidan av ett liv som kristen
av att man även med sin mun bekänner att man har tagit emot
Kristus.

212