Page 199 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

bel. Var står det egentligen att Kain for bort till ett främmande
land och där tog sig en hustru?” Då blir de röda i ansiktet. ”Ja”,
fortsätter jag, ”om du avvisar hela Bibeln, den bok genom vilken
tusentals förståndiga människor har kommit till tro, om du alltså
vill vara ännu förståndigare än de, då har du säkert studerat Bi-
beln grundligt. Var står det egentligen?” Och så visar det sig att
de inte vet det. Och så slår jag upp det för dem. Så står det näm-
ligen inte alls där, utan det står: ”Så gick Kain bort från Herrens
ansikte och bosatte sig i landet Nod, öster om Eden. Och Kain
kände sin hustru …” (1 Mos 4:16,17). Sin fru hade han tagit
med sig! Vem var då hans fru? Det står senare att Adam och Eva
hade många söner och döttrar. Det var en syster. Det står ut-
tryckligen i Bibeln att Gud ”har skapat alla folkslag från en enda
människa”. Då måste först syskon gifta sig med varandra. Senare
förbjöd Gud syskongifte. Är allt klart? Allt är klart! Jag slår fast:
”Ditt dumma snack faller på sin egen orimlighet!” Har mannen
kommit till tro? Inte alls! Han har genast en ny fråga till hands:
”Pastorn, säg mig …”. Och så fortsätter det. Av detta förstår vi
att jag skulle kunna svara på hundratusen frågor – och de som
frågade skulle vara precis lika förmörkade efteråt som i början.
Tron kommer inte via förståndet utan via samvetet!
Till min företrädare i Essen kom en gång en ung man och
ställde även han frågan om Kains hustru och många liknan-
de. Då svepte min företrädare undan dem allesammans och
sa: ”Unge man, Jesus Kristus har inte kommit för att svara på
spetsfundiga frågor utan för att frälsa syndare! Och när du har
blivit en fattig syndare, kom då tillbaka!” Människor med oroligt
samvete, människor, som vet: ”Mitt liv stämmer inte. Jag kan inte
komma till rätta med det på egen hand!”, de kan lära sig tro på
Frälsaren. Och så kommer förståndet efteråt.
Jag upplevde en gång något som jag nu ska berätta för dig. Jag
kommer en dag till ett sjukrum där det ligger sex män. När jag
kommer in i rummet tar de emot mig med glädje: ”O pastorn,

197