Page 9 - Jakten på seger - Läsprov

han efter en stund. ”Men de jag har mött har varit mycket mer illa däran
än du.” – ”Hur menar du då?” undrade Ellinor. ”Du verkar trots allt vara
bevarad, trots allt som du gått igenom. Men jag har mött många avhoppare
som är helt under isen. De mår helt enkelt otroligt dåligt.” ”Menar du det?”
sa Ellinor och Lennart nickade och såg väldigt bestämd ut. ”Ja, det menar
jag verkligen. De har fått sin hälsa totalt förstörd.” ”Men jag känner ibland
ett sug efter att gå tillbaka igen”, sa Ellinor. ” Det skulle jag råda dig att
verkligen inte göra”, sa Lennart och tittade henne allvarligt i ögonen. ”Gå
inte tillbaka dit, det vill jag vädja till dig av hela mitt hjärta. Ledarna är
auktoritära, det är en sak som är säker.”
Ellinor sänkte blicken och kände att en liten tår var på väg nerför
kinden när hon fortsatte att berätta vad hon varit med om under sin tid i
Troskällan. ”Jo”, sa hon. ”Jag vet ju att de är auktoritära och att de smyger
in saker i undervisningen som inte stämmer med Bibeln som helhet och
ändå… Ibland vill jag bara flytta tillbaka och kasta mig in i alltsammans
igen.” Lennart skakade på huvudet. ”Jag har inte bara mött en eller två
avhoppare”, sa han. ”Jag har träffat massor och jag har själv varit med i
en sådan församling tidigare.” Ellinor nickade och tog en ny klunk vatten.
” Ja, jag tror dig”, sa hon. ”Men jag tycker ju att jag mötte Guds kärlek i
församlingen och jag fick gråta ut en massa smärta. Ja, jag grät varje vecka
i flera år. Var inte det Gud jag mötte då?” ”Det var det säkerligen, i alla fall
i början”, sa Lennart. ”Men det låter märkligt att du grät varje vecka i flera
års tid.” ”Ja”, sa Ellinor, ”jag kom aldrig riktigt ända fram. Jag fann inte
den där innerliga friden som man som kristen vill ha. Det blev en ständig
strävan.” Ellinor samtalade med diakonen i en och en halv timme innan
han behövde skynda vidare till andra åtaganden och samtal. Det hade varit
en mycket givande stund, och på tåget hem till Halmstad tackade hon Jesus
för att hon hittat någon att prata med som verkligen förstod. När hon stod
utanför sin ytterdörr i Halmstad, hade någon lämnat en oerhört vacker och
stor rosa ros i en kasse på handtaget. Tacksamt tog hon in rosen in i lägen-
heten och satte den i en vas på köksbordet. Ellinor visste inte vem rosen var
ifrån. Men på en fastsatt lapp stod det: ”Välkommen hem och Grattis till
lägenheten!”

13