Page 155 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

Ofta skriver folk till mig: ”Käre pastorn, jag har släkt här och
där och de lever i osämja med varandra. Har du möjlighet att
besöka dem?” Då avböjer jag, eftersom jag vet att det inte hjäl-
per att gå dit och förmana dem. Tänk på de människor som går
dig på nerverna. Jag skulle kunna förmana dig vänligt hur länge
som helst utan framgång. Det är det som är så hemskt. Ibland är
det även skrattretande när man ser hur det yttrar sig. Så här kan
det gå till: Jag är på besök hos en familj. Och då kommer den
17-årige sonen in, ovårdad och slapp, med hängande jeans och
håret à la Beatles. Jag märker hur pappans ilska stiger. ”Titta på
honom!” säger han, ”titta noga!” Pappan är en duktig och fläckfri
kontorsanställd. Ni kan föreställa er hur det vänder sig i magen
på denna pappa när han ser sin slarver till son. Och så har ni den
kärleksfulla kristna mamman som dock är något lagisk. Dot-
tern använder läppstift. Mamman säger: ”Å, vad hon går mig på
nerverna!” Dottern å sin sida säger: ”Å, vad mamma går mig på
nerverna!” Överallt hittar ni liknande scenarier. Jag sa till en man
som var i färd med att skilja sig att han lever i synd. Han svarade
mig: ”Men pastorn, min fru går mig på nerverna när hon sörplar
i sig soppan!”
Tycker du det är skrattretande? Jag tycker att det är förfärligt.
Du säger: ”Jamen, det är ju småsaker!” Småsaker? Allt detta är
tecken på hur människan genom syndafallet föll ur Guds goda
hand och att vi lever i en fallen värld. Vi är människor utan Gud!
Det kan bli riktigt hemskt när vi går varandra på nerverna. Jag
känner en ung flicka i Essen som har MS och har blivit förlamad.
Hon bor i ett litet hus. I grannhuset bor en ung man som tittar
på tv mellan halv åtta och elva på kvällen och alltid har tv:n på
högsta volym. På grund av de tunna väggarna blir den stackars
sjuka flickan tvungen att lyssna på allt, kväll efter kväll, timme
efter timme. Till slut bad hon den unge mannen: ”Skulle du vilja
vara snäll och sänka volymen till normalstyrka?” Då höjer killen
ljudet ytterligare. Försök föreställa dig hur det känns, år efter år,

153