Page 152 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

Och Bibeln säger: När Gud skapade världen var den fullkom-
lig. Då gick inte Adam Eva på nerverna och inte heller retade
Eva gallfeber på Adam. Det rådde fullständig harmoni. Gud gick
inte människorna på nerverna och människorna gick inte Gud
på nerverna. Ni förstår, alla hörde ihop, Gud med människorna
och människorna med varandra. Då fanns ännu inte någon klyfta
dem emellan.
Och nu berättar Bibeln att det i mänsklighetens begynnelse
skedde en fruktansvärd katastrof. Bibeln kallar det för syndafal-
let. Vi läser hur människan utsattes för en frestelse. Hon fick inte
äta frukten av ett visst träd. Det var Gud som hade förbjudit det-
ta. Men hon lockas – hon kan ju välja – och hon väljer det onda,
olydnaden. Hon tar och äter av den förbjudna frukten. Och i det
ögonblicket, i början av mänsklighetens historia, sker det totala
sammanbrottet.
Då bryts förbindelsen mellan Gud och människan. Gud driver
ut människan ur paradiset och placerar ut keruber med flamman-
de lågor framför ingången. Sedan dess har vi varit skilda från
Gud. Sedan dess går vi Gud på nerverna – och Gud oss. När du
börjar prata med folk om Gud, märker du genast hur nervösa de
blir: ”Men lägg av! Man vet ju inte ens om Gud finns!” Mellan
Gud och oss finns en fruktansvärt stor klyfta.
Och även människor emellan uppstår i samma ögonblick en
klyfta. Det märker man redan hos Adams och Evas barn. Redan
där börjar människorna gå varandra på nerverna.
Vi läser om två bröder. Det vet vi ju hur bröder kan gå varandra
på nerverna. De var väldigt olika, Kain och Abel. En dag befin-
ner sig Kain med hackan ute på fältet. Då kommer Abel förbi. Jag
kan föreställa mig hur det vänder sig i magen på Kain: ”Där kom-
mer mesen, bort med honom!” Och så kommer Abel fram till
Kain och växlar ett par ord med honom. Då tar den hatiske Kain
helt sonika hackan och ger sig på Abel. Han slutar inte förrän
hans bror ligger död framför honom. Mina vänner, vi är ju alla

150