Page 153 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

civiliserade och ger oss inte på varandra med hackor. Men om ni
läser tidningen upptäcker ni hur människor hela tiden dödar var-
andra. Och när jag tänker på de stora mordrättegångarna under
Tredje riket, då tänker jag: ”Det är samma inställning som hos
Kain: ’Jag hatar människorna!’ ” Och så dödar man hundratusen-
tals! När Abel ligger död framför Kain nyktrar han till. Han blir
lite rädd. Men sedan gräver han en grop, välter ner liket och täck-
er över jorden. Han tittar sig omkring och märker att ingen har
sett vad han gjort. Vi människor anser ju alltid att det som ingen
märker, det har inte hänt. Om ni bara visste vilka mörka berättel-
ser människorna släpar runt på! Kain går bort. Han tycker att det
känns lite kusligt. Plötsligt ropar någon: ”Kain!” ”Vem är det som
ropar?” ”Kain!” Det går kalla kårar utefter hans ryggrad. På en
gång vet han vem det är som ropar: den levande Guden! Inget har
undgått honom! Han var den tyste åskådaren! ”Kain, var är din
bror Abel?” Kain försöker slinka undan: ”Jag är väl ingen barn-
flicka åt min bror Abel! Ska jag hålla reda på min bror?” ”Kain”,
säger Gud, ”din brors blod ropar till mig från marken!” (1. Mos
4:8–10). Ni ser själva, historien berättar klart och tydligt hur allt
rasade efter syndafallet. Människorna skildes från varandra; nu
går vi varandra på nerverna. Och Gud och människan skildes åt.
Gud går Kain på nerverna – på samma sätt som han går många
av er på nerverna. Men vi kan inte bli av med vår nästa och inte
heller med Gud. Här har du den värld som vi lever i!

2. Vänlig förmaning räcker inte
Här räcker det inte med vänliga förmaningar. Att tala om en
Gud som tittar bort och struntar i det hela hjälper inte. Mellan
Gud och oss finns en mur, en avgrund.
Under kriget, när det brann runt mitt hus och runt halva Es-
sen, kom en kvinna störtandes mot mig och skrek: ”Hur kan Gud
tillåta detta!?” Då svarade jag: ”Det kan min Gud. Kanske han
är din fiende!” Från och med syndafallet råder katastroftillstånd.

151