Page 122 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

denna psalm i min resväska. Detta upptäckte jag när jag öppnade
kofferten i San Francisco: ”Tar jag morgonrodnadens vingar, gör
jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda
mig.” Gud är den stora verkligheten!
Och därför att Gud är den stora verkligheten kan man inte leva
förbi honom ostraffat. Om jag lever som om Gud inte fanns, ge-
nom att jag föraktar hans bud, inte går till hans hus för att höra
hans ord, bryter äktenskapet, ljuger, inte hedrar mina föräldrar,
inte ger Gud äran, då lever jag vid sidan om verkligheten! Och då
kan jag ju inte komma till rätta med livet! Se dig omkring i värl-
den: Människorna kan ju inte leva, inte ens de som tjänar mycket
pengar. I sitt inre saknar de verklig frid, det klaffar inte, varken i
det personliga livet eller i familjelivet.
”Hur ska vi kunna leva om vi inte längre kan tro?” Då kan vi
inte leva! Och allra sämst klarar vi oss när vi ska dö! Om någon
säger: ”Efter döden kommer inget mer. Då är vi döda!”, tänk då
efter om du hellre vill lita på ditt eget hjärta än på Guds ord. Hur
ska det gå när man dör, om det plötsligt går upp för en: ”Nu kan
jag inte ta med något av det som jag har samlat!” Man har kanske
byggt sig ett hus – inte jag men du kanske. För mig skulle det
handla om ett fint bibliotek. Och av allt det som var mig kärt kan
jag inte ta med något, inte heller av de människor som var mig
kära. En enda sak tar man med sig in i evigheten: sin skuld inför
Gud. Föreställ dig att du håller på att dö när det plötsligt går upp
för dig: ”Jag måste lämna allt. Det enda jag kan ta med mig nu
inför den helige och rättfärdige Gudens ansikte är mitt livs alla
överträdelser och synder.” Hur ska vi kunna klara oss i Guds dom
– utan tro på honom som gör de gudlösa rättfärdiga? Vi måste
alla stå inför honom!
Herren Jesus som ju är så barmhärtig har sagt: ”Var inte rädda
för dem som kan dödar kroppen men inte kan döda själen” (Matt
10:28) – för sådana skulle jag kunna vara rädd men han säger att

120