Page 125 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

förstår, människan av i dag ger sin själ allt: nöjen, resor, den bästa
maten, gott vin, allt – men vår själ sprattlar och säger: ”Allt det
där vill jag ju inte ha! Jag vill ner i mitt element, jag vill ha frid
med Gud!” Var inte så grym mot dig själv! Vårt hjärta skriker i
oss tills det finner vila i den levande Guden! Liksom fisken vill
ner i sitt element, vill vår själ till Gud som är vårt element!
Hur ska vi kunna leva om vi inte längre kan tro? På det kan jag
bara svara: då missar vi allt – både i livet, i döden och i evigheten!
Och om du invänder: ”Människorna klarar sig ju i allmänhet rätt
bra!”, då måste jag svara dig: Det går nog faktiskt rätt så dåligt!
En man som Goethe, som var vacker, som var rik, som var mi-
nister, som var intelligent, kort sagt, som hade allt, sa vid slutet
av sitt liv till sin vän Eckermann, att om han lade samman alla
timmar då han hade känt sig riktigt till freds skulle summan bli
tre. Så helt utan frid! Nej, man kan inte leva, om man inte har
någon tro!
Det var det första jag ville säga dig. Och nu kommer punkt
nummer två:
2. Det måste vara den rätta tron
Allt beror på om du har den rätta, frälsande tron!
Varje människa har ju sin tro. När jag en gång som ung student
var hemma hos min mor, kom en dag en dam på besök. Eftersom
min mor inte var inne just då sa jag: ”Kära frun, jag är ledsen, mor
är inte inne. Ni måste hålla till godo med mig.” ”Tack, gärna”,
förklarade hon hövligt. Sedan jag hade bett henne sitta ner fråga-
de hon mig: ”Vad sysslar du med då?” Jag svarade: ”Jag studerar
teologi.” ”Va!” utropar hon, ”teologi? Vem tror på Gud nu för
tiden? Det är väl ändå inte möjligt!” Och sedan låter den gamla
damen – det var i Frankfurt, där Goethe hade bott – den gam-
le Goethe marschera upp och förklarar stolt: ”Vi har Goethes
tro! Kristendomen är ju passé, slut!” Eftersom samtalet nu blev
pinsamt för mig och jag inte ville ha en dispyt med den gamla

123