Page 19 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

I fängelset upplevde jag en kväll att helvetet var löst. De hade
fört in en transport med människor som skulle föras till koncen-
trationsläger, människor som inte längre hade något hopp, dels
kriminella, dels oskyldiga människor, judar. Denna lördagskväll
greps dessa människor av förtvivlan. Och så började alla skrika
och jämra sig. Du kan inte ens föreställa dig hur det lät. Ett helt
hus med celler fulla av förtvivlan, där alla skriker och bultar på
dörrar och väggar. Vakterna blev nervösa och sköt med sina pi-
stoler mot taket, sprang omkring, slog folk fördärvade. Och jag
satt i min cell och tänkte: ”Så blir det i helvetet.” Det är svårt
att beskriva det. I denna situation fick jag en tanke: ”Jesus! Han
är ju här!” Det jag berättar för dig har jag verkligen personligen
upplevt. Jag sa helt tyst – faktiskt mycket tyst – i min cell: ”Jesus!
Jesus! Jesus!” Och efter tre minuter var det alldeles tyst. Förstår
du: Jag ropade till honom inom mig, ingen människa hörde vad
jag sa – bara han – och de onda andarna var tvungna att ge sig
av! Och sedan sjöng jag – vilket var strängt förbjudet – högt och
tydligt: ”Jesus all min glädje bliver, / all min tröst och salighet.
/ Jesus sorgen från mig driver, / värnar mig i evighet. / Han är
ljus på levnadsstigen, / all min kraft evinnerligen. / Därför har
4
jag stadig tro, / därför får jag evig ro.” Och alla fångarna hörde
det. Vakterna sa inte ett ord om att jag sjöng högt: ”När jag slutar
mina dagar, / låt i ro mig somna in; / ske det, när dig helst beha-
gar, / blott jag evigt bliver din. / Kom, o Jesu, bliv mig när, / låt
mig bliva, där du är!” Då upplevde jag något av vad det betyder
att ha en levande Frälsare.
Vi måste en gång alla – jag har redan varit inne på det – igenom
en tid av nöd: döden. Det var en gång en person som förebrådde
mig: ”Ni präster skrämmer alltid människorna med döden!” Då
svarade jag: ”Den behöver jag inte skrämma någon med, den är vi
alla rädda för!” Och då – i döden – tänk att då få hålla den gode
herden i handen! Men man säger till mig – och det stämmer:
”Den moderna människan är mindre rädd för döden än för livet.

17