Page 162 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

Jag är en gammal storstadspastor och måste så ofta höra på
jämmer och elände: ”Jag är så ensam. Ingen älskar mig.” Jag orkar
inte höra på eländet längre. Istället vill jag säga: ”Och hur står
det till med dig då? Finns det någon människa som kan resa sig
upp och säga om dig: ’Han/hon har verkligen älskat mig?!’ ” Du
förstår, jag tycker att det är riktigt rubbat – förlåt mig om jag är
lite grov, men jag kommer från Ruhrområdet och där är vi gan-
ska grova – när människor ständigt klagar över att det inte finns
någon kärlek i världen, medan de själva är som istappar!
När detta gick upp för mig tänkte jag: ”Jag vill verkligen lära
mig att älska.” Och då märkte jag: Jag klarar det inte. Vårt hjärta
är obotligt självcentrerat. Visst finns det människor som man kan
älska därför att de är så sympatiska. Men hur är det med dem som
går oss på nerverna?
Jag kommer ihåg ett samtal med en kommunist som sa: ”Vi har
demonstrerat för folket i Shanghai!” Då svarade jag: ”Jamen, det
är ju storartat. Men hur står det till med din granne?” Då bara
forsade orden ur honom: ”Min granne, när jag träffar honom, då
vill jag ge honom ett knytnävsslag rakt upp i ansiktet!” Ni förstår,
att älska dem som bor långt ifrån oss är inte så svårt, men när vi
ska älska vår nästa, då blir det genast komplicerat.
Och nu vill jag påstå att världen inte kan förändras förrän jag
älskar min nästa, även den allra svåraste, även den som vill mig
illa. Det klarar vi inte i egen kraft. Det är en Guds gåva. Mina
vänner, det är naturligtvis inte enkelt. Det kan jag själv intyga.
När Jesus kommer in i vårt liv och ger oss frid med Gud, och då
även vill ge oss fred med vår nästa, då gör det mycket ont efter-
som vi märker att vi går andra mer på nerverna än de på oss, och
att vi är tyngre att bära för andra än vad de är för oss. Sedan jag
lärt känna Jesus inser jag hur jag kommer till korta inför min
nästa. Och då blir det desto viktigare att Jesus dog på korset och
ger förlåtelse för synderna.

160