Page 238 - Jesus_vart_enda_hopp_02c
P. 238

ju också en av de många religionsstiftarna.” ”Inte alls! Där har du
          en kortslutning!” förklarar jag för honom. ”Det är ett förskräck-
          ligt tryckfel, min vän! Jag ska säga dig vem Jesus är. Det var inte
          förrän jag lärde känna Jesus som jag över huvud taget fick veta
          att Gud lever! Utan Jesus skulle vi inte veta något om Gud!” Och
          sedan klargjorde jag för den unge mannen vem Jesus är.
            Vem är Jesus? För att även du ska ha lättare att förstå vem Jesus
          är ska jag berätta något för dig.
            I mitt långa liv har jag fått vara med om mycket. Jag har ofta
          suttit i fängelse, inte därför att jag hade stulit silverskedar utan
          för min tros skull. I Tredje riket älskade nazisterna inte sådana
          ungdomspastorer som Wilhelm Busch, och så spärrade de in mig
          i hemska fängelser. En häktningstid tillbringade jag i ett särskilt
          avskyvärt fängelse. Hela byggnaden var av betong och väggarna
          var så tunna att man hörde, om någon undertill hostade eller om
          någon på tredje våningen föll ur sängen. Jag satt i ett smalt hål
          när jag hörde att en ny fånge låstes in i cellen bredvid, också han
          gripen av hemliga polisen. Mannen måste ha varit hemskt för-
          tvivlad. Genom de tunna väggarna hörde jag honom gråta om
          nätterna. Jag hörde hur han låg och kastade sig på sin brits. Ofta
          hörde jag hans undertryckta snyftningar. Det är obehagligt när
          man hör någon gråta. På dagarna fick vi inte ligga på britsarna.
          Då märkte jag hur han gick av och an, två och ett halvt steg fram,
          två och ett halvt steg tillbaka – som ett djur i en bur rörde han
          sig fram och tillbaka i sin trånga cell. Många gånger hörde jag
          hur han stönade medan jag själv upplevde Guds frid i min cell.
          Jesus hade kommit in i min cell, förstår du. Och när jag hörde hur
          mannen bredvid var så full av förtvivlan, då tänkte jag: ”Jag måste
          till honom! Jag måste tala med honom! Det är ju själavårdare jag
          är!” Då ringde jag på vakten. Han kom. Jag sa: ”Lyssna! I cellen
          bredvid finns en man som är förtvivlad, han håller på att dö i sin
          förtvivlan. Jag är präst, låt mig gå in till honom! Jag vill tala lite
          med honom!” Då svarade han: ”Jag ska fråga.” Efter en timme



          236
   233   234   235   236   237   238   239   240   241   242   243