Page 223 - Jesus_vart_enda_hopp_02c
P. 223

bara vi själva göra!” Samtidigt sjöng vi inne i salen: ”Min Gud är
                             26
        kärlek, är den som frälser” . Det var så det gick till på den tiden.
        En dag var värre än alla andra. Det kändes som om djävulen
        och helvetet brakade loss. Och plötsligt händer något sällsamt,
        en jättesmäll framför dörren och något tungt ramlar i marken.
        Jag tänker: ”Nu har de kastat en bomb!” Och sedan hör jag hur
        folket springer därifrån. Det känns som om hjärtat ska stanna i
        bröstet på oss. Därute har det blivit helt tyst. Jag sliter upp dörren
        och ser: Där ligger, till hälften i en vattenpöl, ett stort järnkruci-
        fix. Jag känner igen det. Man hade rivit ner det från ett katolskt
        härbärge för hemlösa män som fanns i närheten av vår lokal och
        kastat det mot vår dörr: ”Här har ni er Kristus, ner i smutsen med
        honom!” Det var en mörk novemberkväll. Det regnade. Och där
        låg korset i vattenpussen. Jag står på denna tröstlösa plats med
        alla dess baracker och gruvanläggningar. Bakom mig står en li-
        ten församling som darrar och skakar av rädsla. Och där ligger
        bilden på vår korsfäste Frälsare i vattenpölen. Jag tänker: ”Gud
        har verkligen tusen skäl att ta sin hand från denna värld. Men
        han gör det inte! Han skickar istället sin Son! Och denne Son gör
        något oerhört stort: Han tar vår skuld på sig och tillåter att man
        hänger upp honom på ett kors. Istället för att falla ner framför
        denne Frälsare och tillbe honom tar mänskligheten hans bild och
        kastar den i vattenpussen. Människorna spottar i den hand som
        Gud sträcker ut mot dem!” Men ni ska veta att dessa människor
        fortfarande hatade Jesus medan vår tids människor inte ens hatar
        honom utan istället kastar honom i vattenpölen med sin likgiltig-
        het. Jag kände en stark vrede stiga inom mig. Jag tänkte: ”Vad ska
        Gud göra nu? Nu måste väl åtminstone svavel och eld falla från
        himlen!” Men det föll ingen eld från himlen. Regnet forsade ner.
        Och krucifixet låg i vattenpölen. Jag hörde hur man hånskrattade
        på avstånd. De skrattade ut mig. Men plötsligt gick det upp för
        mig: ”Så kommer det inte att förbli, att Guds Son som har dött
        för världen låter sig föraktas på detta sätt. Han kommer att up-



                                                          221
   218   219   220   221   222   223   224   225   226   227   228