Page 190 - Jesus_vart_enda_hopp_02c

görerna på en storartad idé. Då det på lördagskvällarna alltid var
tjo och tjim i nöjeslokalerna beslöt de: ”Vi ordnar ett möte lördag
natt, klockan tolv.” Det annonserades inte i förväg, för då skulle
alla de kära nyfikna kristna ha kommit, och dem ville man inte
ha med i detta möte. Klockan halv tolv på natten for mina vänner
omkring i bilar och samlade upp alla nattvandrare som ström-
made ut ur de nöjeslokaler som stängde klockan tolv: kypare som
var på väg hem, flickor anställda i restauranger och andra. Gång
på gång släppte bilarna av sin last vid tältet. När jag gick upp på
podiet klockan tolv hade jag framför mig en åhörarskara som
jag sällan haft. Underbart! Många var lätt ”blåaktiga”. En satt
alldeles framför mig, en korpulent en, med en halvtuggad cigarr
i munnen. Han hade till och med hatten på, en sådan som mina
pojkar kallar för ”melon”. Jag tänkte: ”Hur ska det här sluta?”
Och så började jag tala.
När jag för första gången använder ordet Gud vrålar den kor-
pulente med melonen: ”Han finns ju inte!” Alla skrattar. Och då
böjer jag mig över talarstolen och frågar: ”Vet du alldeles bestämt
att det inte finns någon Gud? Vet du det hundraprocentigt?” Då
kliar han sig i huvudet så att hans melon åker framåt, flyttar ci-
garrstumpen till andra mungipan och säger till slut: ”Nåja, all-
deles säkert kan man ju inte veta.” Då skrattar jag den storvuxne
rakt i ansiktet och säger: ”Jo! Jag vet det alldeles bestämt!” ”Hur
så”, undrar han, ”hur kan du veta något bestämt om Gud?” Sedan
förklarar jag för honom att jag vet något bestämt om Gud genom
Jesus. Och på en gång inträder ett stort lugn i samlingen.
Har du visshet när det gäller Gud? Jag frågar de kristna: Kan ni
säga: ”Jag vet att Gud håller det han lovat.”? Och svaret blir ofta:
”Ja, jag hoppas det!”
Det är i alla fall märkligt hur både hedningar och kristna i frå-
ga om Gud nöjer sig med att leva i stor ovisshet! Om jag skulle gå
genom en stad och fråga männen: ”Säg mig, tror ni att det finns
en Gud?”, då skulle de svara mig: ”Jamen visst.” Men om jag se-

188